onsdag 6 maj 2009

Tänk om man tänkte (såhär) kring identitesjakt

Tänk-om man fick välja, vraka och vältra sig i alla världens människor, dem med perfekt plockade ögonbryn, fylliga läppar och medryckande personlighet. Detta underbara tänk-om-syndrom får mitt nogrannt uppbyggda självförtoende att flaga. Tänk-om jag kunde vara någon helt annan. Någon perfekt. Eller tänk-om jag kunde få vara ett oskyldigt barn, guldgula lockar och pigga ögon, helt utan bördor. Eller, eller kanske en äldre herre, en sofistikerad kuf med buskiga ögonbryn och veckad panna. En person som bär på de sju havens hemligheter.

Tänk-om jag kunde vara mig själv.

Jag vill vara dem alla.
Perfekt och vacker på måndag.
Änglalik och barnslig på tisdag och eventuellt onsdag.
Torsdag ägnar jag åt att vara ålderlig och filosofisk.
Fredag super jag skallen av mig och gör saker jag annars inte vågar.
På helgen vilar jag.

Identitetsjakt verkar vara evigt, lika evigt som internet är oändligt. Jag kan välja en personlighet för varje ny morgon jag väcker. Kan vara pervers, tråkig, vacker, oskuldsfull eller låtsas vara mig själv på någon annans profil. Jag kan skapa en fiktiv person som har ett pseudonym; mig. Jag låtsas vara någon som i sin tur låtsas vara mig.

Och det talas om charader, ett spel, ett märkligt skådespel med oskrivna regler. Vilka är dessa regler? Reglerna för vårt skådespel i en virtuell värld? Eller får jag göra precis vad jag vill? Får jag ta mig an alla dessa roller? Hur kan någon egentligen veta om jag ljuger om jag kallar mig Laila_47 trots att mitt ansikte inte fått en enda fåra, inga kråkfötter eller trötta ögon. Tänk om Laila_47 bloggar om de tankar jag inte vågar? Vem kan säga att hon inte finns? Vem kan anklaga mig för att ljuga, jag kanske bara tänkte:Tänk-om jag kunde vara mig själv?Jag säger att jag dricker mina öl på fredag för att göra saker, för att våga göra saker jag annars inte vågar. Mitt internetanvändande verkar ha tagit en liknande vändning, jag visar upp min kallpratande, korrekta sida på facebook, har kvar helgon i smyg där jag låter mina tonårsdrömmar leva ut. På poeter.se visar jag mina innersta tankar för pretentiösa poeter, på efterfesten skryter jag om mina senaste bravader. Lunarstorm använder jag bara ibland nu för tiden, vi blev för många, alldeles för många som låtsades alldeles för mycket.Jag berusar mig själv med mina olika identiteter och gör saker jag annars inte vågar.

För tänk-om jag kunde vara mig själv.

2 kommentarer:

  1. Det som folk kallar "ens personliga jag" är egentligen bara en roll som alla andra, med den stora skillnanden att man faktiskt trivs i den. Nån medfödd personlighet, ens sanna "jag" är ett hopplock av roller man vet att man funkar i.

    Det är bara att välja och vraka. Själv satsar jag på en hybrid mellan James Bond, Rembrandt och snubben i "V för Vendetta". Just nu alltså.

    SvaraRadera
  2. Precis som Per ovan tänkte jag säga att det där var ganska essentialistiskt (därmed inte nödvändigtvis felaktigt), samtidigt som dina tankar leder till en konstruktivistisk bild av identitetsskapandet.
    Är det inte en insikt som internet har gett oss; en tydligare bild av hur man i olika situationer använder olika språk, beteendemönster, identiteter? Ett slags förstoringsglas eller en vrångspegel som överdriver istället för att förvränga verkligheten? En möjlighet?
    Om identiteten är konstruktiv och görbar är ingen identitet falsk, skådespelet upphör.
    Men om man ska försöka undvika de mest blåögda utopierna, problemet kommer när man börjar diskutera reglerna: för jag kan skapa mina identiteter hur mycket jag vill men jag kan inte på något sätt styra hur andra ser mig: här påverkar saker som klass, kön, identitet, geografiskt ursprung, sexualitet.
    Är man född i en arbetarfamilj i en småby kan man träna bort sin dialekt, man kan läsa på hur mycket man vill men det är fortfarande lätt att vara bortkommen bland de med högt ekonomiskt eller kulturellt kapital, man saknar tillgång till vissa koder som riskerar att "avslöja" personen som utsocknes.
    Det blev lite förvirrat och ostrukturerat men det är en intressant diskussion.

    SvaraRadera